Minnen från simningen !

När jag var fyra år började jag i simskola som de flesta andra barn. Skillnaden med mig var att efter det var jag fast i simhallen flera år framåt. Både som simmare, simskoleledare och senare också som simtränare. Och jag tänkte berätta för er om hur mycket simningen har betytt för mig under, nästan, hela mitt liv!

Och som sagt så började det när jag var fyra år. Efter simskolan var jag inne i det hela kan man säga. Jag gick först i simskolan, gick vidare till teknikgruppen (där man lär sig de fyra olika simsätten), vidare upp i C, B och A-gruppen där fokuset ligger på att simtävla. Ju högre upp man kom, desto mer tid spenderades i simhallen och desto tightare blev vi som simmade tillsammans. Vi åkte på läger tillsammans, varje sommarlov och varje jullov. Vi hade morgonträningar, kvällsträningar, landträningar, filmkvällar, träningshelger, vi bowlade tillsammans och gjorde massa annat roligt.

För att kunna åka på träningsläger två gånger om året fick vi göra olika saker för att tjäna ihop lite pengar. Vi fick vika spel åt speltillverkarna Alga, vi gick runt och sålde julkärvar och vi högg ved tillsammans. Detta gjorde att vi tjänade pengar och blev ännu mer sammansvetsade.

På läger åkte vi till ställen som Halmstad, Simrishamn, Spanien, Lönsboda, Båstad och Hällevik. Och det spelade inte så stor roll var vi var. Vi hade oftast roligt ändå. Träningslägerna gick åt till att simma ca 4 timmar om dagen, ha lite landträning också äta Massa mat. Och godis också för den delen. Mellan simpassen låg vi mest och latade oss, läste tidningar, spelade spel och åt. För det var inte mycket energi man hade över. Det kan låta väldigt tråkigt, men det var det inte. Vi hittade också på roliga saker. Som att åka till badland, köra gokart, sola och bada och springa på stranden i Tylösand! Träningen var ju givetvis också rolig, och det var ju därför man var på träningsläger. Men det var ju det jobbigaste inslaget på lägerna, att ta sig igenom varje träningspass. Vilken tränare man hade spelade också stor roll för hur mycket man orkade. Människor som inte har träning och tävlingssimmat själva kan tro att man bara ligger och simmar fram o tillbaka i två timmar. Men har tränaren fantasi och tycker om att ha sina simmare så går det att variera träningen enormt mycket. Att simma med redskap såsom platta, dolme, fenor eller paddlar är några exempel. Man kan simma snabbt, ta ut sig, eller så kan man simma långsamt och tänka på tekniken. Man kan simma långa sträckor och man kan simma korta sträckor. Starta i bassängen eller från pallen. Som sagt finns det väldigt mycket mer man kan göra än många verkar tro.   

Ett speciellt minne jag har är från ett julläger vi hade. Jag var runt 12 år gammal och det var en extremt kall vinter. Det var snö upp till knäna! Vi var i Lönsboda, inte långt hemifrån alls och bodde i en byggnad som hette Bulten och, som vanligt, sov alla tillsammans i ett stort rum, på luftmadrasser. Det var inte särskilt långt att gå till simhallen, men man inte göra uppvärmning efter att ha pulsat i snön. Desto längre att gå till affären för att köpa godis. Träningarna var extremt hårda och det var många som tog i så mycket att de gick upp på träningen och spydde av utmattning på! Det var helt sjukt. Men det konstiga är att jag minns det som ett roligt läger. För mellan träningarna var vi så övertrötta att vad vi än gjorde så skrattade vi. Och alla var så bra kompisar trots att det skilde 10 år mellan äldsta (tränaren) och de yngsta simmarna. Och att det var både killar och tjejer. Ofta kom det föräldrar och sov över eftersom en del hade hemlängtan och så. En av nätterna vaknade jag av att jag satt upp i sängen och pratade min kompis pappa om att jag var hungrig! Jag sa snabbt som attan till honom att jag nog inte var hungrig och la mig ner igen. Något som var pinsamt då, men roligt nu.

När mina kompisar i skolan hängde på byn eller festade, var jag i simhallen. Och det var inte bara bra att jag skippade att dricka utan det hjälpte mig också i skolan. Att komma iväg på en träning och tänka på något helt annat är väldigt bra för koncentrationen. Att helt koppla bort skolan för en stund i simhallen, med andra kompisar, gjorde att jag hade det mycket lättare att fokusera på läxor och prov senare. Jag kan komma ihåg att de ibland var tråkigt att säga att man inte kunde hitta på saker för att man hade tävling eller träning. Men det vägdes ofta upp av hur roligt vi hade tillsammans på simningen! Man spenderade ju redan väldigt mycket tid med man gick i skolan med, så det var skönt med två olika umgängeskretsar.

En sak jag kan tänka på nu i efterhand är hur lätt allt var när det gällde maten. Man behövde liksom inte tänka på vad man åt på samma sätt, så länge man tränade. Vi fick veta av vår tränare att på 20minuters simning förbrände vi ett wienerbröd. Tänk vad många wienerbröd jag har förbränt genom åren!? Sen blir det ju också så att man äter nyttigare när man tränar. Det är ju helt naturligt. Att komma hem efter ett träningspass och trycka i sig chokladpudding kändes ju bara helt fel. Och att man åt mycket var inget man själv tänkte på, man behövde ju verkligen det. Medans andra i ens ålder hetsade kring vikten så gjorde man allt för att äta så nyttigt som möjligt, men ändå tillräckligt för att orka träna efter skolan. Mellanmål var något man Aldrig fick glömma! Inte förrän man slutade träna var man tvungen att tänka efter vad man stoppade i munnen. Det var en svår omställning.

Det var mycket bra med simningen. Men det bästa av allt var kompisarna man fick. Vännerna i skolan skiftade efter ålder och efter hand som man bytte skola. Jag hade inte samma vänner i skolan på varken låg, mellan eller högstadiet. Och på gymnasiet fick jag helt nya vänner. Såklart är det roligt att träffa nya vänner och man växer givetvis ifrån varandra. Men att veta att man alltid kan komma till en träning och ha sina bästa och äldsta vänner där slår det mesta. Vi kände varandra utan och innan. Vi visste och märkte direkt om någon var på dåligt humör eller ledsen. Och man gick aldrig ifrån träningen med det dåliga humör som man kanske kommit dit med. Orsaken var oftast vännerna, ibland att träningen rensat skallen och ibland att man tagit i så mycket så att man helt enkelt glömt varför man var sur eller arg. En av mina tränare, Persson kallas han, kunde ibland vara som en psykolog för oss simmare. Han fick ibland stå ut med en massa skitsnack, både om lärare, föräldrar och klasskompisar. Men ju mer vi berättade för varandra desto närmre kom vi varandra.  När vi sedan blev äldre och alla slutade efter hand så blev det allt tråkigare. Man hade fortfarande varandra, men att gå från att ses 6 gånger i veckan till att ses varannan vecka gjorde stor skillnad. Då var inte simningen lika rolig längre, för det var ju faktiskt kompisarna som gjorde träningen värd att åka till. Trots att man kanske inte orkade, egentligen. När ens kompisar byttes ut mot yngre simmare och när Persson, vår favorittränare, försvann var det inte många som ville vara kvar. När jag gick andra året på gymnasiet kände jag att det var dags att sluta och bara fortsätta som simtränare.

Det jag egentligen vill ha sagt är att vänner gör det mesta i livet roligare. Det gäller inte bara träning. Skolan, jobbet, ens fritid blir Mycket lättare om man har roliga, snälla och trevliga människor runtomkring sig. Och jag skulle vilja säga till alla mina simmarvänner hur mycket det verkligen har betytt och fortfarande betyder för mig. Vissa har jag fortfarande kvar och jag hoppas att de kommer finnas kvar så länge som möjligt. För visst vill man bli gammal med sina vänner, och sitta på ålderdomshemmet och prata gamla minnen. Från när vi var små oskyldiga simmare som (nästan) hade magrutor, och kunde käka godis fem gånger i veckan utan att känna oss tjocka. Det är de vännerna som gör Allt lite bättre och som kan göra en grå dag solig igen!

Jag tror ni vet vilka ni är. Åh ni vet nog inte hur mycket ni betyder för mig! 

P♥L Josefine