Som alla vet var min lilla pojken beräknad att komma den 27 oktober, men han valde att komma 18dagar för tidigt. Och lyckades därmed pricka in sin morbrors födelsedag!

Det var på morgonen, den 8e oktober, som jag vaknade som vilken dag som helst. Meningen var att jag skulle åka in till högskolan och äta lunch med mina tidigare klasskamrater.  När jag reste mig upp sa det Poff, och det blev en stor pöl på golvet! Jag visste inte vad det var som hände och tog mig in på toa. Väl där kom jag fram till att det var vattnet som gått. Kan tillägga, för er som inte vet, att när vattnet gått så tar det liksom inte slut där. Fostervattnet återbildas hela tiden (hur skulle det annars gå för lilla bebisen där inne? Torrsim?), det vill säga när vattnet väl gått så fortsätter man läcka hela tiden! Lagom fräscht liksom. Jag tog mig in i duschen och försökte ringa mamma. När första signalen gått fram hör jag telefonen ringa på ovanvåningen! Första gången, på evigheter, som mamma glömt telefonen hemma! Vad är chansen!? Jag ringer pappa, och förlossningen som ger mig en tid klockan elva (ca 1,5 timme senare). Jag får till slut tag på mamma som får avsluta sina lektioner och komma hem.

Inne på förlossningen kollar de CTG, alltså barnets hjärtljud samt om jag har några sammandragningar (värkar). Hjärtljuden var bra men inga värkar. De tar något slags blodprov, som är bra, och skickar hem mig igen med en tid dagen efter klockan 10.00. Om nu värkarna inte kommer igång innan dess alltså. Väl hemma gör jag allt för att värkarna ska komma igång. Sitter på pilatesboll, vankar rundor och vilar. Men ingenting händer! Under hela tiden känner jag mig som en gammal tant som inte kan hålla tätt. Isch, som Hugo hade sagt.

Den 9e Oktober kommer och vi sjunger för min store lillebror som fyller 18, äter smörgåstårta och vi gör oss redo för att åka in till FL, jag och mamma. När vi väl kommer in är det så fullt (Babyboom!?) att vi snällt får vänta i ett dagrum. Som tur var hade jag inte ont, det var bara drygt att vänta. Klockan blev 12 och vi blev hungriga, så vi gick ner för att köpa något att äta. Klockan ett fick vi ett rum, rum nummer fyra (mitt turnummer), men det var bara ett undersökningsrum. Där inne tog de tempen och ett blodprov, jag fick också på mig en snygg sjukhusrock! Skönt var den. Efter ungefär en tjugo minuter eller så fick vi det riktiga rummet. Detta var rum nummer två och ett riktigt förlossningsrum med egen toalett, dusch och gott om plats! När vi kommit på plats i rummet var klockan ca 14.00. Meningen var att barnmorska/läkare skulle komma in och ge mig dropp eller liknande för att få igång värkarna som fortfarande lyste med sin frånvaro. Men eftersom det var så  fullt upp hände i princip ingenting. Däremot kom ”min” barnmorska in till mig och kände efter hur öppen jag var. Jag var då två centimeter öppen, klockan var 16.35 och det började göra riktigt ont. Åtta centimeter more to go!

Vid femtiden kände jag att det började göra riktigt ont, jag var uppe och gick men fick inga längre pauser mellan värkarna. Barnmorskan kom då in och visade mig hur lustgasen fungerade. Visserligen missade hon först att sätta på lustgasen (=satte bara på syrgasen) men när lustagsen väl var igång var det lite som att komma till himmeln. Känslan kan jämföras med att dricka en hel sjuttis själv (nu har jag ju inte gjort de, men ja) och så fort man tog bort masken så räckte det med tre-fyra andetag och sen var allt som vanligt.

När klockan var strax efter halv sex sa jag till mamma ”Det känns som att det är något som ska komma ut”, jo det ska ju komma något men jag tänkte inte att det var dags då. På ungefär 45minuter hade jag öppnat mig åtta (!!) centimeter. Normalt sett brukar man säga att en förstföderska ska öppna sig en centimeter i timmen. Jag hade alltså öppnat mig åtta, på 45minuter! När barnmorskan kom igen sa hon: ja här är det dags att föda barn.

 Jag fick hoppa upp på sängen och det var dags att krysta. Det var den sjukaste upplevelsen jag har varit med om! Det kändes bara helt naturligt hur jag skulle göra. Mamma stod hela tiden bredvid mig och höll lustgasmasken över mitt ansikte och tog en kall handduk på min panna, för varmt var det. Jag måste bara säga att mamma och jag var det bästa Teamet ever. Hon såg på mig när jag hade ont, när jag behövde lustgas och när jag svettades som en gris. Det spelade ingen roll vad barnmorskorna sa, jag lyssnade bara på mammas röst, den jag är van att lyssna till. Efter femton minuters krystvärkar kände jag hur allt släppte och upp på min mage kom en liten hal sötnos. Mamma hade tittat bort när han kom ut och jag var både hög och halvblind eftersom jag inte hade glasögonen på mig. När han hade legat där något minut frågade vi båda: Vad blev det då? (Jag hade hela tiden trott pojke). Barnmorskan tyckte de var konstigt att vi inte sett det och sa att det var en liten pojke.

 Det var dags att klippa navelsträngen och barnmorskan frågade om inte mormor skulle göra det: Nej det ska jag inte, blev hennes svar. Sen kom moderkakan och barnmorskan frågade om jag inte ville se den, Nej det ville jag verkligen inte, blev mitt svar.

Han vägdes och mättes, 2300gram och 45centimter lång var min lille kille. Precis på gränsen till att vara för liten (och därmed bli inlagd på neonantal). Timmarna efter vet jag inte var de blev av! Jag ringde mormor o morfar, farmor o farfar (mamma hade redan ringt pappa) och jag duschade. Hela tiden kändes det så konstigt, jag hade fått en sån fin son och det hade gått så fruktansvärt lätt och med så lite smärta. Och att kroppen kunde må så bra efteråt är ju helt sjukt! Redan på förlossningen ammade han lite, och barnmorskan berättade att när de föds är deras magsäck lika liten som en lillfingernagel. Sjukt. Vid tolv (på natten) fick jag komma upp på BB och mamma åkte hem. Jag kan ju inte påstå att det var lätt att sova den natten. Min första natt som mamma, till en underbar liten Kasper! ♥